Jens Lapidus bästsäljande Stockholm-Noir-svit blir spänningspulserande triangeldrama i Babylonsjukan-regissören Daniel Espinosas händer. Snabba Cash följer tre stycken olika karaktärer på jakt efter det goda livet, fastkedjade i en värld där den starkaste överlever. En frisk svensk gangsterfläkt, den bästa som filmfabriken producerat på mycket, mycket länge.
JW är Stureplans-wannaben som lever dubbelliv. Å ena sidan är han Handelsstudent, med knaper ekonomi i en traditionellt spartansk studentkorridor. Å andra sidan försöker han, bland Stureplans-eliten, upprätthålla fasaden av att vara en välfinansierad superbrat bland samhällets toppskikt. Jorge är rymlingen från Österåker, som utan större framgång försöker återuppta kontakten med sin gravida syster, samtidigt som han säljer droger. Mrado är den serbiske torpeden som arbetar åt den jugoslaviska maffian, ledd av bossen Radovan. Efter ett allvarligt misstag finner han sig själv jagad av sina egna, vilket inte är livsfarligt bara för honom, utan också för hans lilla dotter. En stor kokainaffär binder samman dessa tre personer, och deras öden blir en fråga som bestäms helt beroende på hur den ene agerar mot den andre. En besvärlig situation när den outtalade regel lyder: ”alla skiter i alla”.
Det är onekligen besvärligt att göra film av en bok såsom Snabba Cash. Boken följer tre karaktärer, som var och en har en bakgrund, ett liv, privat såsom karriärsmässig, samt en framtidsambition. Det är tre djupt ingående livsöden. Tre historier i en historia. Det får naturligtvis inte plats under två timmar, vilket var både införstått och förväntat. Därför skiljer sig filmen stundtals ganska avsevärt från boken, även om grundstommen finns kvar.
Filmen är emellertid riktigt bra. Noir-känslan som finns i boken, finns inte i filmen, vilket jag inledningsvis blev lite besviken över. Det hade varit ett, åtminstone i svenska filmsammanhang, ganska oprövat filmiskt stilgrepp. Däremot satsar man hårt på rått, icke våldsromantiserande och autentiskt mörker. Bakom machoinjicerade rader kunde man i boken läsa om den undre världen på ett sätt som kändes både trovärdigt och verklighetsförankrat. I filmen har man lyckats bättre. Det känns, åtminstone för en standarlaglydig människa, verkligen på riktigt. Det skulle kunna vara såsom i Espinosas filmatisering. Roy Andersson möter Kjell Sundvall. Inte riktigt kanske, men något åt det hållet.
Tillsammans med högt tempo, ryckigt kameraarbete, fantastiska skådespelarinsatser, och välvald, tryckande filmmusik, så blir Espinosas film både otäck och fruktansvärt dramatisk. Resultatet är en tickande bomb, som man vet kommer att explodera. Det är inte utan att man drar en lättnadens suck över filmens helhetsmässigt höga standard. Svensk gangsterfilm har annars inte mycket att stoltsera med. Tidigare produktioner som Gangster från 2007, eller Exit från 2006, minns jag… tyvärr. Mer säger jag inte.
Det flirtas dock inte nämnvärt med Jens Lapidus läsare, men ändå kan jag tycka, till filmatiseringens nackdel, att man stundtals förlitar sig smått på att biobesökarna också läst boken. Det i kombination med filmens tempofyllda inledning, kan möjligtvis te sig lite för fartfyllt, rent storymässigt för att man till en början ska hänga med. Annars tycker jag, om du fortfarande inte kommit dig för att se denna svarta diamant, att du obönhörligt och med ljusets hastighet genast ska göra det.
Betyg:
Liknande Inlägg:
Popularity: 53%
Jag anser som det i många fall brukar vara att boken är bättre än filmen. Dock är filmen bra, kan rekommendera att se filmen först och sen läsa boken.
Man gör helt klart bäst i att inte jämföra en bok med en film, hur svårt det än kan vara.
Har inte läst boken dock, men själva filmen var riktigt bra! Tycker inte man kan jämnföra bok med film, det är två helt skilda medier.