Regissören Joe Johnston tar sig an en hederlig gammal skräckfilmsklassiker från 40-talet, och låter (mån)ljuset lysa på varulven. Benicio del Toro går berserk över den engelska heden, förlagt i en estetik som för tankarna till Tim Burton. Hoppa-till-momenten haglar, men den handlingsmässiga stiltjen är till trots plågsamt påtaglig.
Lawrance Talbot (del Toro) får bud om att hans bror försvunnit under mystiska omständigheter. Han återvänder snabbt hemåt till Blackmoor, England, där det strax står klart att brodern blivit brutalt mördad, och dessutom av något onaturligt väsen. Fast besluten att finna svaret börjar Lawrence utforska den kringliggande landsbygden. En natt blir han överfallen av en vargliknande best, blir biten, men överlever. Därefter är det obönhörligt kört. Talbot börjar förvandlas till sin baneman, till en varulv. Situationen uppdagar dock mer än bara lurviga kroppsdelar, och spetsiga hörntänder. Vad vet Lawrence far, Sir John, egentligen, och vad är det han har gjort. Tillsammans med Gwen, broderns fästmö, och med en ihärdig kriminalare från Scotland Yard efter sig, börjar den mycket blodiga och kroppsdelsflygande jakten efter sanningen.
Ja, det här var ju inte helt hundra kan jag tycka. Tempofall tycker jag är det största problemet. Mellan filmens mer fartfyllda, läs råa, sekvenser så stakar det sig närmast fram. I nuläget känns det mestadels som en transportsträcka till nästa bestialiska slashmoment. Man vill helt enkelt ha nånting mer där, nån slags twist, lite substans. Sen är det så många andra småsaker som drar ner helhetsbetyget. Sömnigt halvmesyriskt skådespeleri för att nämna en sak, och en dåligt (och helt onödig) dataanimerad björn för att nämna en annan. I övrigt håller specialeffekterna ögonvänligt hög standard. Andelen logiska luckor blir emellertid en annan nagel i ögat som hela tiden ligger och stör i periferin. Periodvis känns omständigheter tillrättalagda för att det passar filmen just vid ett specifikt tillfälle, samtidigt som det går emot händelser som skett dessförinnan. Det direkta resultatet blir att trovärdigheten (inom filmens ramar tillägger jag) sjunker.
Annars är det emellertid ganska uppfriskande att se råa och vilda varulvar istället för sofistikerade och eleganta vampyrer, även om det kanske blir lite mycket slaffs och klaffs ibland. Å andra sidan, det är en skräckfilm, och det hör till. Vidare ler man smått upprymt över dom små referenserna till den gamla 40-tals-klassikern. Att man till och med utgått från originalmanuset känns som en hedersam flirt med den filmiska legendaren. Tummen också upp för snygga engelska scenerier i Sleepy Hollow-anda. Filmen ligger utan tvekan och bubblar i en expressionistisk marinering á la Tim Burton. Den som tycker om konstnären Roberto Innocenti kommer dessutom att skina upp.
Joe Johnston är en något ojämn man, som regimässigt rört sig bland produktioner som i genomsnitt präglats av ett ”nja, den var väl okej iaf”. The Wolfman sällar sig i just det facket. Den var ”okej”. Ett visst högvattenmärke nådde han väl med Jumanji 1995, men annars har det mest handlat om medelmåttiga filmer som Jurassic Park III från 2001, eller Hidalgo från 2004. Det har aldrig blivit nått riktigt break för Johnston. Däremot finns det potential. Stöpt och formad i den gamla äventyrsskolan, i och med specialeffektsarbete i stora, tillika legendariska produktioner som Indiana Jones och Star Wars, så hyser man onekligen stort hopp för filmmakaren. Nästa projekt är serieadaptionen av Captain America som kommer 2011. Känns väl måttligt intressant, men man vet ju aldrig.
Liknande Inlägg:
Popularity: 31%
