I tiderna inför den stundande Oscarsgalan går spekulationerna varma i vem som kommer att få ta emot vilket pris. Tillsammans är det 10 filmer nominerande i kategorin ”Best motion pictures of the year”. Vem som tar hem den ärofyllda statyetten och får rätten att citera sig 2009´s bästa film är fram till söndag fortfarande en hemlighet.
Även om jag gissar på att juryn utser ”The Hurt Locker” till kvällens vinnare, anser jag personligen att ”Inglourious Basterds” är det starkaste kortet. Filmen lever verkligen upp till utmärkelsen galans bästa film, och var definitivt bland fjolårets främsta filmer (alla utkomna kvalitetsfilmer har inte blivit förärade en nominering).
Rått, galet, våldsglorifierat. Judisk hämndporr. Tillsammans med en rad liknande epitet förklaras Quentin Tarantinos senaste hopkok av bland annat några individuellt starka genrer. Det är krigsfilm, fransk hämnarfilm, action, thriller, italiensk b-film, drama och Sergie Leone-västern. Sammanfattat – Det Tarantino gillar, det använder han. Och han gör det utmärkt!
Det är två huvudhistorier i filmen som parallellt fortlöper innan de sammanknyts. Den första är om den unga lantflickan Shosanna som får sin familj avrättad i en hjärtkrossande arkebusering. Med familjen söndertrasad bakom sig flyr hon till skogen och säkerhet. Hon minst sagt helvetesoböjd på hämnd och genom ödets nyck ska hon få sin rättvisa.
Den andra historien introduceras i kapitel två, med titeln – The inglourious basterds. Brad Pitt rekryterar soldater till hans minst sagt udda kampanj. Det är 1944 och smaken på naziblod törstar hos unga amerikanska judar. Inspirerad av amerikanska infödingar inrättar därför Lt. Aldo Raine en speciell skuld till sina truppmedlemmar. Man är, personligen, skyldig honom 100 huvudsvålar taget från tredje rikets soldater. Det är blodigt, explicit obehagligt och jäkligt kul. Coolheten lyser starkt, främst när Hugo Stilitz presenteras. I fall någon inte har sett filmen än ska jag inte förstöra hans introduktion.
Brad Pitts karaktär fungerar på samma sätt för Tarantino som Clint Eastwood gjorde för Leone. Anti-hjälten som är aningen skruvad men fortfarande sympatisk. Dock tröttnar jag rätt snabbt på Brad Pitts fåniga minspel och hans inbitna Texas-attityd. Överspelet från hans sida till trots, han och resten av bastarderna är fortfarande riktigt sköna.
Filmens egentliga hjärta finner jag hos nazisterna. Goebbels, den fiktiva Hans Landa och krigshjälten Stoller bygger upp det mesta av filmen autenticitet och spänning. Främst är det den fantastiska Christoph Waltz som är en Sherlock Holmes med svastika. Han är en rolig karikatyr av en hänsynslös sadist, allt skildrat av Waltz på ett utmärkt teateralistiskt sätt (Oscarn för bästa biroll är given). Att mannen i filmen pratar engelska, franska, tyska och italienska flytande förtjänar en eloge.
Det är just känslan för detaljer som imponerar. Shosanas biograf, Aldo Rains halsmärke efter en misstänkt hängning och det magnifika fotot. Mitt lystmäte fylls då nazistporträtteringen är skrämmande precist och välgjort. Propagandaministern Goebbels har en dubbelgångare i Sylvester Groth. Hans likhet stämmer så väl överens att hans roll får figurera betydligt mer än någon annan av tredje rikets officerare. Att dom har lagt tid på att efterlikna Hitlers subtilt österrikiska accent slår mig också som imponerande och välgjort, höjer helhetskänslan en smula.
Sammantaget är ”Inglourious Basterds” ett välgjort homage till såväl Sergio Leone som Lee Marvin. Fotot, musiken och känslan för detalj lyser igenom, och man måste förundras över mannen bakom. I en kategori med barnfilmer (Avatar, Upp), och Oprah Winfrey sagor (Precious) finns det bara en vinnare. Och den stavas…Ja, hur stavar han det egentligen?
Liknande Inlägg:
Popularity: 40%
Ja vi får verkligen hoppas på att den vinner istället för ”The Hurt Locker” som ligger ganska bra till.