Den expressionistiske britten Tim Burton samlar sin trogna ensemble Depp/Bonham Carter/Elfman, för en färgsprakande och fantasifull resa ner i kaninhålet. Ner till Underlandet där ingenting är omöjligt, men där den storhövdade Röda Drottningen styr med järnhand. Fängslande, men helhetsmässigt andas filmen rakt igenom av ett halvhjärtat ”den är väl okej”.
Alice är en flicka i sena tonåren som gärna fantiserar och drömmer sig bort från den strikt bestämda vardagen i sin grådassiga rationalism. Med huvudet före har hon sedan barnsben otvunget dykt in i omöjligheternas oändliga värld, en plats där omöjligheter blir möjliga. På en dammig societetstillställning flyr hon undan förväntningar och tvång, jagandes efter en blåklädd kanin som slutligen leder henne rakt ner i det beryktade kaninhålet. Det står strax klart för henne att hon hamnat i Underlandet, en Landet-Oz-liknande plats där proportioner, former och färger fullkomligt går bananas. Vidare är Alice väntad, hon har en vital roll att fylla. Hon ska nämligen döda det hemska monstret Jabberwocky, och störta den tyranniska Röda Drottningen.
Konstellationen Tim Burton, Johnny Depp, Helena Bonham Carter och Danny Elfman känns nära på alltid som ett vinnande koncept, vilket kanske inte alltid är helt optimalt. Det finns onekligen en ganska besvärlig problematik i detta. Det leder per automatik till förväntningar, och kanske alldeles för ofta till orimligt höga förväntningar. Alice i Underlandet har hypats nått infernaliskt, och resultatet blev att den föll plågsamt platt framför mina ögon. Historien föranleder svag Narnia-varning med Trollkarlen från Oz-känsla. Lägg därtill en sensmoraldoftande, lite halvplastig mognadshistoria. Bra eller dåligt, du bestämmer. Vidre så kanske det blev, nu såhär med facit i hand, lite overkill att sammanföra föfattarinnan Lewis Caroll och Burton, som grovt skuret rör sig inom samma fantasifulla sfär. Hjärtlig galenskap + hjärtlig galenskap liksom, kanske lite kaka-på-kaka-syndrom.
Nu är jag inte våldsamt bevandrad i vad som till punkt och pricka utgör bra animationer. Jag vet bara vad jag ser, och jag tycker inte att animationerna imponerade nämnvärt. Här kommer jag säkert åka på mothugg, men stundtals är det lite tv-spels-figurs-varning på vissa av karaktärerna, djuren framförallt. Miljöerna å andra sidan känns galet genomarbetade, både det viktorianska London och det surrealistiska Underlandet. Där införlivades förväntningarna med råge i sedvanlig expressionistisk Burton-stil, något som otvivelaktigt får betraktas som mannens signum.
Men låt oss inte glömma filmens övriga positiva aspekter. Även om Depp går lite på sparlåga så är han både rolig och cool som den ömsom fragile, ömsom hämndlystne Hattmakaren. Annars är det Helena Bonham Carter som briljerar i rollen som den hjärtlöse, tillika storhövdade Röda Drottningen. Halshuggsmani och knasiga repliker levereras in absurdum. I love a warm pig belly for my aching feet, känns redan som en rotad klassiker. Sedan kan jag inte värja mig emot att understryka det knarkiga LSD-skimret som genomsyrar filmen. Det är roligt. Speciellt den fantastiskt stissiga kaninen som fullkomligt dryper av munchies.
Vidare måste man älska myriaden av älskvärda karaktärer. Den vattenpipsrökande och laydback-kloka kålmasken, med klokren voice-over av Alan Rickman, för att nämna en, och den bredsmilande och evaporerande Cheshire-katten för att nämna en annan. Även karaktärer av mindre betydelse, som Den Röda Drottningens fiskbetjänter besitter en makalös humoristisk potential i sin blotta existens. En annan behållning är alla paradoxala förhållanden. Den Röda Drottningen klär sig själv och sin omgivning i hjärtan och röda färger, men kunde inte vara mer hjärtlös i sin halshuggsutdömande frenesi. Den Vita Drottningen utstrålar oskuldsfullhet och välvilja, men har en märkbart morbid och obehaglig sida som gör sig synlig när hon exempelvis blandar häxbrygder med den ena otäckheten efter den andra. Det skänker en känsla av att saker och ting kanske inte alltid är så enkelt.
Jag är lite kluven till Burtons senaste produktioner. Nånstans tycker jag det har varit lite halvvacklande sedan Big Fish kom 2003. Kalle och Chokladfabriken var bra, Sweeney Todd var bra, Alice i Underlandet var bra, men Burton kan så mycket bättre. Det är med en besviken axelryckning som man säger: Den var väl okej. Med risk att låta som en mjällig äldre herre, så var Burton bättre förr. Mina förhoppningar dör emellertid inte ut, utan jag ser med spänd förväntan fram emot Burtons nästa kortfilmsprojekt: Frankenweenie. Det blir succé, det blir succé, det BLIR succé!
För övrigt, vågar man hoppas på att Hattmakarens lyckodans fattervacken intar landets dansgolv framöver. Jag både hoppas, och tränar redan på att dra mitt strå till dansstacken.
Betyg:
Liknande Inlägg:
- Day-Lewis klar som superskurk i Sherlock Holmes 2
- Iron Man 2
- Puss
- Youth in Revolt
- She’s Out of My League
Popularity: 46%
