En vacker kärlekshistoria mellan två män berättas med rörande inslag av äkta kärlek och stundtals även väldigt komiska petitesser. Det kan ibland tyckas ojämnt, men det hela håller sig på en bra nivå i Jim Carreys senaste film.
Debutregissörerna tillika manusförfattarna Glenn Ficarra och John Requa har skapat en fin skildring av Steven McVickers självbiografiska bok med samma namn. Steven var en polis och familjeman som levde med sin fru och sin dotter i Texas. Efter en olycka bestämmer han sig dock för att leva sitt liv så som han alltid egentligen har velat – som öppet homosexuell.
Jim Carrey spelar Steven (här med efternamnet Russel) som alltså beslutar sig för att lämna sin kristna fru och sitt barn för att bli bög på heltid. Efter att ha varit instängd i garderoben i nästan hela sitt liv (Steven insåg tydligen redan när han var liten att han drogs till det manliga släktet, här anspelat i hans tendens att se penisformade moln), så njuter han nu över att vara öppet homosexuell. Han bor med sin pojkvän Jimmy i Miami och lever ett till synes lyxliv – så som bögar ska. Tills han upptäcker att det är ganska dyrt att vara homosexuell. Alla märkeskläder, smycken och designerklockor landar till slut på en ganska stor summa. Han bestämmer sig därför för att begå smärre försäkringsbedrägerier. I ett montage för att visa dessa bedrägerier spelas det mycket på klassisk Carrey-komik, då han bland annat hejdlöst kastar sig ut för en trappa för att kunna få in lite pengar på skadestånd. Och denna klassiska stil som Carrey spelat på så många gånger fungerar faktiskt här, för det är i mindre doser än vanligt.
Men Stevens bravader upptäcks så småningom och han blir (efter ett mycket underhållande flyktförsök) tillfångatagen och skickad till fängelset. Ett ganska rått ställe att vara på, men man kommer undan lindrigt med det mesta om man, som Russel ideligen påpekar, kan suga kuk. Vid den här punkten i filmen har det skrattats ett tag åt Stevens bedrifter, men något förändras när Phillip Morris kommer in i bilden.
Phillip Morris, härligt spelad av Ewan McGregor, är en blond, blåögd och oskyldig man som av ett snedsteg hamnat i finkan. För Steven blir det kärlek vid första ögonkastet, han ser något i Morris som väcker, aldrig tidigare upplevda, känslor. När de träffas för första gången på biblioteket är det en vacker vänskap som tar sin början, och utvecklas sedan till en vacker kärlekshistoria. Som titeln antyder kan man förstå att Phillip Morris är kärleksintresset för filmens protagonist. Russel (som har ett finger med i allt som rör sig i fängelset verkar det som) ordnar så att han och Morris får dela cell, och nu blossar deras kärlek upp.
Det är, som tidigare sagt, en vacker och rörande kärlekshistoria mellan Russel och Morris. Det finns en scen där Russel blir förflyttad från deras gemensamma anläggning och Morris springer längs hela anstalten för att få en sista glimt av sitt livs kärleks. Det är en nykärlek mellan två vuxna män som närmast kan liknas en tonårsromans, vilket inte är negativt utan det blir väldigt påtagligt romantiskt.
Men trots denna fina kärlek varvas filmen med, ibland grova, komiska och homoerotiska inslag. En scen som mycket bra sammanfattar hela denna stämning är när Russel och Morris tillsammans med de övriga fångarna tittar på en gammal romantisk film. Vi får se kärleksparet sitta och mysa tillsammans som ett tonårspar i biomörker. Kameran rör sig sedan åt sidan och vi får se en annan fånge kraftigt onanera och utropa ”Yeah, you fucking bitch!” till filmens kvinnliga skådespelerska. Ett först till synes vackert ögonblick som sedan hamnar på en lägre, komisk nivå.
Detta skapar en viss ojämnhet, ibland kan man känna att filmen skulle ha haft en tydligare riktning. Men jag tycker ändå det fungerar bra. Man skrattar åt det roliga och känner för de mer känsligare partierna. Filmen är en dramakomedi som rör sig utanför de vanliga banorna med både annorlunda, oväntad komik och även en annorlunda kärlekshistoria. Jim Carrey fungerar väldigt bra i rollen då han är lysande i de komiska partierna såväl i de mer dramatiserade, vilket han tidigare tydligt visat i ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”. Ewan McGregor är också väldigt bra, och det känns väldigt överraskande, men kul, att se honom i den här rollen. Det är en fin kemi mellan de båda och historien blir väldigt trovärdigt.
Denna debutfilm har av regissörerna behandlats väl och den fina historien mellan verklighetens Steven och Phillip Morris har bestått, men ändå fått lida vissa ändringar för att göra filmen mer gångbar hos tittarna. Det rör sig ibland på en ojämn nivå, men överlag så består ändå filmen. En upplevelse att både skratta, mysa, och kanske gråta, åt.
Liknande Inlägg:
Popularity: 25%
hehe, låter skön. gillar jim carrey…
Förlåt, jag gillar själv inte när folk spoilar saker. Detta kanske inte är ett sånt allvarligt fall då det inte förstör filmens handling något, men det är ändå en scen som nog upplevs bäst om man inte vet om den, så jag ber om ursäkt.
Onödigt att dela med sig av bioscenen. Det klassar jag som spoiler. Lägg spoilervarning om ni ska skriva sånt! Skriv exempel i annan form istället utan att ge ut händelser ur filmen! Dåligt!