En intergalaktisk disorienterad astronaut har förirrat sig till en helt ny planet. Plötsligt är människan utomjordningen i denna spegelvända historia, där främlingsskap är det sensmoraliska temat. Lem, en av planetens invånare, blir på det hårda sättet varse om att universum faktiskt innehåller liv.
På den retrofuturistiska Planet 51, som formligen sprutar amerikanskt 50-tal, bor Lem. En vanlig kille, grönfärgad och fyrfingrad som alla andra, samt arbetande som astronom. Han är lycklig, lever ett tryggt liv tillsammans med familj och vänner, hoppas på arbetsbefordring, samt på en date med granntjejen. Det är som på Jorden, som på Planet 51, livet går sin gilla gång. Tills en man från Jorden kraschlandar på baksidan av Lems hus alltså. Då vänds tillvaron på ända, varelsen i klumpig hjälmförsedd dräkt som plötsligt införlivar det ofattbara i att det finns liv i universum, tar kontakt med Lem. Han hamnar i en situation där han ofrivilligt får bära ansvaret för att den här underlige rymdmannen inte hamnar i klorna på den militanta general Grawl och dennes krigsglada armé.
Detta är en halvlustig tvärtomhistoria, där människan plötsligt är den extraterrestriala varelsen. Konceptet är fantastiskt roligt, men förvånansvärt outnyttjat och stakande platt. Den initiala känslan är: kunde man inte gjort det bättre än så här? Förutsättningarna finns ju onekligen. Det är nästan plågsamt illa förvaltat när man har en sådan humoristisk potential i utgångsläget. Det är här är nämligen inte så roligt. Kanske för barn, men inte för vuxna. På sin höjd inbjuder filmen till några halvhjärtade, ibland sympatiskt forcerade småskratt, men knappast något gapskratt.
Om jag får vara så fräck att införa ett nytt filmiskt begrepp, så tycker jag att ”Jar Jar Binks”-syndrom är ett adekvat sådant i det här sammanhanget. Man stör sig så infernaliskt på karaktärerna. Den all-american/Buzz Lightyear-replikerade astronauten Charles vill man ju regelrätt ställa inför arkebusering, precis som med Lems okarismatiske vän Skiff. Och på tal om Buzz Lightyear-kopior, det osar plagiatvarning lite överallt. Den charmiga lilla Wall E-roboten för att nämna en sak.
Dataanimerad film, eller animerad film överhuvudtaget, har varit på frammarsch länge nu, och under dom senaste åren har ribban höjts avsevärt. Med Wall-E presenterades en makalöst välkomponerad, läs närmast poetisk historia där dialogen i princip raderats ut till gagn för minspel och gestikuleringar, och med Upp fick gestaltningen av hjärtesorg ett nytt ansikte i och med Carl Fredrikson. På bara några år har man breddat referensramen för vad som utgör en bra animerad historia – ribban har onekligen höjts. Planet 51 håller helt enkelt inte måttet.
Men visst finns det ljusglimtar, det gör det alltid. Den James Cameronska Alien-hunden är en skräckcharmig detalj som lockar till upphöjda smilband, precis som alla nostalgiska 50-tals-referenser. Vidare får man kanske understryka vikten av att detta är en film för dom allra minsta, där prio ett kanske inte vilar på att blidka en vuxen publik. Sensmoralen är tydlig, och presenteras relativt harmlöst. Man ska vara snäll och välkomna främlingar. Den vuxna publiken, som uppskattat produktioner som Shrek, Upp och Det Regnar Köttbullar, kommer alltså bli besviken. Lite för mycket Boolibompa, tyvärr. Å andra sidan, 7-10-åringarna kan gott få en animerad film där humorn inte passerar över deras huvuden.
Liknande Inlägg:
Popularity: 36%
