Precious kom att bli en av de stora favoriterna på årets Oscars-gala i och med sina nomineringar i sex tunga katergorier. Fysiska och verbala kränkningar, incest och förakt är vardag för huvudpersonen 16-åriga Claireece. Bra skådespelare räddar filmen från att sjunka för djupt ned i en alltför förenklad historia om att de fula och missanpassade människorna är de godaste.
Oscarsgalan hölls för bara några dagar sedan och Precious var nominerad i sex tunga kategorier. När kvällen och prisutdelningen var över hade filmen och dess medarbetare belönats med statyetter för Bästa kvinnliga biroll (Mo’Nique) och Bästa manus efter förlaga (Geoffrey Fletcher) .
Claireece ”Precious” Jones är 16 år och hennes vardagsliv i stadsdelen Harlem i New York präglas av människans mörkare sidor. Hon är redan gravid för andra gången och liksom med det första barnet är pappan även denna gång hennes egen biologiska far. Trots att graviditeterna är resultaten av sexuella övergrepp, skyller mamman missförhållandena på Precious och menar att hon stulit hennes man. Detta ligger till grund för både fysisk och framförallt psykisk terror i hemmiljön och det blir än värre när skolan stänger av Precious på grund av hennes graviditet. Just i det här fallet medför det onda något gott också; Precious börjar istället på en alternativ skola och i takt med att hon får lära sig att läsa och skriva, finner hon också trygghet, vänskap och kärlek hon tidigare saknat.
Den relativt nykläckte regissören Lee Daniels har haft goda förutsättningar att skapa en riktigt stark och gripande film och uppenbarligen gick den hem hos Oscars-akademin. Det är ju ingen direkt nyhet att dom gillar att nominera och prisa filmer som behandlar udda karaktärer som missgynnas i samhället, men även denna gång har de kanske köpt temat lite för enkelt.
Precious utspelar sig i slutet av 80-talet och det är befriande att det inte lagts någon större vikt vid att försöka fånga en svunnen tid med tidsenliga prylar eller företeelser, något som annars är ganska vanligt och lätt tar över och själ fokus från filmens tema och budskap. Runt huvudkaraktären förmedlas en verklighet som ska förskräcka i och med Precious livssituation och samtidigt beröra i och med att hon är rejält storvuxen och ensam. Hon är helt enkelt en typisk sagofigur; den lite annorlunda varelsen som behandlas illa, men som sedan reser sig stark och pånyttfödd.
Flera scener är riktigt bra och samtliga kan tillskrivas Precious mamma som står för storyns verkligt laddade, mörka och starka delar. Mo’Nique förtjänar tveklöst sin statyett för rolltolkningen och hade filmen tillåtits köra efter moderns sinnesstämning hade det givit en mer gripande, djupare och minnesvärd film. Det är dock inte den historien som berättas här och ett problem med filmen är just att den många gånger blir ”too precious” och lättsmält när temat är så pass tungt. Det berör inte riktigt, det griper inte tag sådär starkt som man kan önska. Det kan bero på att det finns en tematik och diskurs som är klippt och skuren för Oprah Winfrey och sure enough; i sluttexterna dök hennes namn upp som en av producenterna av filmen…
Trots att filmen ibland lider av det långsamma tempot, ges samtidigt möjligheten att verkligen lära känna huvudrollen som underspelas på ett förträffligt sätt av Gabourey Sidibe. Det ska bli spännande att se henne göra en helt annan roll där hennes kroppsstorlek inte har sådan fundamental betydelse som i Precious.
Det mest överraskande i filmen är tveklöst socialarbetaren. Inte så mycket för rollen i sig, snarare för att den spelas av Mariah Carey. Hon bidrar med tyngd, närvaro och genuint subtila drag. Carey står sig väl i jämförelse med t.ex. Cher, Jennifer Lopez och andra i skaran av kända sångerskor som verkligen borde sluta sjunga och istället ägna sig åt sånt de faktiskt visar sig vara bra på; att skådespela.
För den som vill förlora sig i ett välspelat människoöde, även om den ibland lider av Oprah-syndromet, är Precious är ett bra och tryggt filmval.
Liknande Inlägg:
Popularity: 25%
