Jon Favreau lyckades göra ett fräscht och lyckat inslag i superhjältegenren med den första Iron Man. Mycket berodde på Robert Downey Jr. klockrena prestation som den narcissistiska vapenhandlaren Tony Stark och hans alter ego Iron Man. I uppföljaren lutar man sig ännu mer tillbaka på Downey Jr. utstrålning, och det är väl egentligen inget fel med det, mannen är ju helt underbar i rollen. Å andra sidan är det lite tråkigt att många förknippar honom med denna roll då han har gjort så otroligt mycket mer, och bättre (Chaplin och Less Than Zero t.ex.). Men faktumet att Downey Jr. passar så utmärkt i rollen går inte att undgå, så det gör egentligen ingenting att Tony Stark egocentricism får ännu mer utspel i Iron Man 2. Men det blir bra många fyndiga sarkasmer.
Första filmen avslutades med att Stark avslöjade att det var han som var Iron Man, något som får konsekvenser i denna film. USA:s regering vill ta ifrån honom dräkten och världens supermakter försöker på sina håll utveckla egna. Däribland en ensam ryss, spelad av Mickey Rourke, som vill hämnas på Stark p.g.a. personliga dilemman. Han får hjälp av Starks konkurrent Justin Hammer (Sam Rockwell), en annan, lite mindre populär, vapenhandlare som helst vill få bort Stark från marknaden. Det blir förstås en uppbyggnad mellan dessa inblandade under filmen, som får sin utgång i storslagna robotfighter.
På det privata planet har Tony Stark problem med sin hälsa, sin kärlek, sitt företag och sin bästa vän. Mycket är på gång och det återspeglas i filmens tempo, vilket ibland känns mycket stressigt. Det är mycket som ska fås in på de två timmarna som filmen utspelar sig på, och det leder inte direkt till det bästa resultatet.
Robert Downey Jr. håller som sagt hög klass även här, och är den största behållningen i filmen. Terrence Howard som bästa vännen James Rhodes har bytts ut till Don Cheadle, och även om Cheadle enligt mig är en bättre skådespelare så passar inte riktigt den här rollen för honom. Gwyneth Paltrow är tillbaka som assistenten Pepper Potts och hon fungerar bra som kärleksintresse även om relationen inte läggs så mycket i fokus förrän i slutet. Istället förekommer fler scener med Scarlett Johansson som dyker upp som agent från gruppen S.H.I.E.L.D, där även Samuel L. Jackson återfinns som Nick Fury, en karaktär som dök upp efter eftertexterna i första filmen. Här får vi stifta mer bekantskap med The Avenger Initiative, som sedan kommer att bli The Avengers, som alla superhjältenördar vet. Det hintas i förbifarten om Captain America och stanna även kvar efter eftertexterna om ni vill få ännu en godbit kring uppbyggandet av The Avengers.
Mickey Rourke fungerar mycket bra i en relativt typisk skurkroll – den onde, mörke ryssen som kan döda folk genom att knäppa med fingrarna. Med storstilade tekniska kunskaper blir han en mycket farlig fiende för Iron Man. Hans kumpan Justin Hammer blir en annan sorts stereotyp skurk, nämligen som den rike makthavaren med storhetsvansinne. Sam Rockwell som så ofta är en eminent skådespelare och en stor favorit hos mig blir här i rollen som Hammer rätt irriterande. Visserligen ska han väl kanske vara det men det känns som om Rockwell borde få mer att bita i än denna roll.
Teknologin som återfanns i Starks hem i den första filmen har här tagit mer plats och känns ibland lite ”over-done”. Det blir lite för high-tech. Även de många robotar som dyker upp mot slutet blir lite för mycket och det blir nästan, som jag anade redan innan filmen, lite Transformers-tendenser.
Allt som allt bjuder Iron Man 2 inte på särskilt mycket mer än vad den första filmen gjorde, om än mer robotar kanske. Men den hamnar på ungefär samma nivå, varken sämre eller bättre. Filmen underhåller stundtals men vissa partier känns rent pinsamma. Men det är en härligt underhållande och spektakulär action som kan uppskattas för stunden.
Liknande Inlägg:
Popularity: 8%
